Markus Tollefors

Denna resan har varit enormt rolig, händelserik, lärorik,  och allt annat ni kan tänka er. Jag har lagt upp mycket här på bloggen, men långt ifrån allt. Det finns så mycket som jag inte har velat skriva, inte kunnat skriva och liknande. Men för alla er som känner mig, så är det bara fråga, så får vi se vad för historier som kommer fram. Mycket måste man uppleva för att förstå "O.K.".

  Självklart har det funnits hårda dagar, dagar man hellre önskat man befunnit sig någon annan stans. Men de flesta dagarna har det varit hur kul som helst. Och jag kommer aldrig att ångra vad jag har gjort. Det är ett minne att bära med mig för livet. Jag har nog vuxit på under denna resa, på alla sätt, kanske inte på längden, men på bredd och som människa. Och jag har lärt mig massa saker som jag med all säkerhet kommer att ha nytta av i framtiden.

Vill avslutningsvis säga Tack till alla som hjälpt till och gjort dessa sju månader så härliga. Jag kommer aldrig glömma er!

Tack och hej då. Vi ses i framtiden. 

Ps. det kommer mera bilder snart

10/3

Klockan är 7,30 svensk tid, och jag kan inte sova längre. Jag sov mer eller mindre hela tiden på planen på väg hem och har ju inte sovit längre än till absolut max 07,30 någon enstaka gång ombord på skeppet de senaste sju månaderna. Men när jag vaknade upp i morse, fick man inte världens bästa välkommen hem present, ute på balkongen är det 5 cm nysnö och mera faller sakta men säkert ner från himlen. Natten har spenderats i mammas bäddsoffa, som jag inte har konstaterat förut hur skön den faktiskt är. Men har lyckats sova under ett tjockt täcke, hela natten igenom, och inte vaknat upp av att det går vågor eller att AC'n är ställt för lågt.

  Gårdagen, när jag anlände till Arlanda, så var min mamma, pappa och min syster där och mötte upp mig. Jag som hade överlevt flygplan och säkerhetskontroller och liknande i nästan två dygn, skulle nu plötsligt lägga mitt liv i min lillesyrras händer, då hon skulle övningsköra hem från Arlanda. Tro det eller ej, men jag överlevde faktiskt. Det bar först av hem till min pappa och mina bröder, för att se vad för hus dom hade flyttat till och hur dom nu mera bodde. Där blev det lite Pizza och mina bröder, och lite senare även Malin (ena broderns flickvän) befann sig. Efter mat, rundvandring, prat och lite telefonsamtal begav jag, mamma och syrran hem till det hus där mamma och syrran nu bott sedan december. Och även där blev det en rundvandring. Och mycket prat och nått välkommen-hem samtal (blev faktiskt förvånad över att du ringde! Men det var mycket trevligt! ). Framåt 00,00 tog vi oss till slut i säng och här sitter jag nu med min dator i knät och skriver ett av de sista inläggen denna blogg får skåda.

PS. flyget mellan L-A och London. Tror aldrig att jag skådat detta fenomen förut. Men på andra sidan gången från mig, satt världens största människa. Han hade dubbla säten, även när hans ryggstöd var bak fällt gick hans mage i ryggstödet framför. Han var STOR....

8/3

Jag sitter just nu på L-A flygplats, och har redan varit här i 4 timmar. Dessa fyra timmar gick förvånansvärt snabbt. Jag Enrique och Jarno vandrade omkring på en flygplats som idag faktiskt hade lite öppna affärer till skillnad från samma flygplats som för sju månader sedan var den mest döda och tråkiga flygplatsen jag någonsin besökt. Nu sitter iaf Jarno på ett plan på väg till Frankfurt och Enrique sitter nog i en bil på väg till sina släktingar. Själv sitter jag vid gaten och väntar på att den ska öppna om någon/några timmar. Jag såg för ett litet tag sedan hur 747:an rullade in här vid gaten. Mellan Papeete och L-A var det ett "litet" flygplan jag åkte i, och jag hade en mindre trevlig plats. På ena sidan hade jag en fransyska med en kanske ett år gammal dotter som inte gjorde annat än grät och sov. Och på andra sidan satt det en man som jag slår vad om, var flygrädd, och skakade på benen hela tiden, inte blev det bättre när han såg en muslin gå till nödutgången och sätta sig på knä och be. Men efter de dryga åtta timmarna landade vi, om än lite skakigt och ryckigt. Bagaget checkade jag in hela vägen redan i Papeete, och behövde bara lyfta de från ett band till ett annat här i L-A och jag har nu även boardingkort hela vägen hem till Stockholm. Så när jag kommer till London kan jag sakta men säkert leta mig till min gate, inga långa köer eller liknande. Dock har dom väl ganska bra säkerhetskontroll i London. Men ska nog klara mig hela vägen hem. Går allt som det ska Landar jag på Arlanda måndag 9/3 17,50.

Nej nu ska jag gå och se om jag kan hitta lite dricka att få i mig.

Ha det så bra så syns vi snart (på riktigt!)  

7/3

Packat och klart. Eller inte 100%. Men så nära som möjligt, dock tror jag ändå jag kommer att få stressa när det närmar sig slutet. Jag har redan stressat lite. Jag hade nämligen min loggbok för dykningen liggandes fullt synlig i kabinen när jag började packa allt, och när jag sedan skulle ta den för att gå upp och få signaturer på de sista tre dyken, av Dave. Gissa vad, jo då var den borta... Efter att ha letat igenom alla mina väskor tre gånger, tog jag till slut beslutet att fylla i en ny, och vipps försvann dryga halvtimmen. Sedan en annan sak som förvånar mig väldigt är att jag hade på hitresan mitt handbagage och en halvfull bag. Men nu när väskorna är packade har jag helt plötsligt tre överfulla väskor, datorväska, handbagage och bagen. Hoppas bara inte att det blir några problem med övervikt eller liknande.

Känns konstigt nu att efter sju månader åka hem till Sverige. När jag skulle åka hit till Tahiti så hade jag en vardag som jag visste hur dagen efter skulle se ut, och jag visste mer eller mindre hur hela kommande veckan skulle se ut. Men jag begav mig till något jag inte visste hur det skulle bli. Skulle bygga upp en ny vardag, en ny rytm. Nu har jag den nya vardagen och kommit in i rytmen, och jag kan säga mer eller mindre exakt hur det kommer att se ut om en, två eller tre dagar. Men jag beger mig hem till något jag inte har en aning om. Jag lämnade ett hus, jag kommer hem till två hus. Så mycket som har ändrats, så det nästan är lite skrämmande. Men samtidigt ska det bli roligt och spännande att komma hem och se allt nytt och bygga upp en ny vardag helt från början.

Nej nu har jag inte tid med mera djupt skrivande, det är dags för andra djupa saker, packa sista och sedan börja ta farväl av alla trevliga här ombord på mitt sju månader långa hem.

6/3

Det var en klart rolig dag/kväll igår. Efter nattdyket, som för övrigt gick bra, åkte vi, ett gäng på 9 pers, in med en ribbåt till Vaitape, staden i Bora Bora. Och vi styrde våra steg mot pizzerian, som jag för första gången besökte, en gång för evigheter sedan när Frédéric bjöd mig och C-J på pizza. Den här gången var det istället jag, Steve (min ersättare), Erik, Gill, Dave, Lidija, Olexander och två tekniker som är ombord för de lagade generatorn. På tal om de, allt är uppe i drift igen, segel, ismaskiner, autopilot, AC och allt annat. Efter 5 familjepizzor och lite god dryck till begav vi oss tillbaka till skeppet, där vi fortsatte kvällen uppe på sportdäck. Gill, Dave och en av teknikerna droppade av, istället kom finnarna (som bytt ut toasystemet). På tal om finnarna, så åker Jarno samma plan hem imorgon. Efter en del dricka kom vi till slut i säng i alla fall. Själv kände jag mig inte så trött idag, som jag vet att många andra var.

Dom klarar sig utan mig, bra sport team

"jag kan vad jag gör" 

5/3

Vi har hunnit så långt som till Bora Bora och även den dagen har snart passerat. Just nu sitter jag och väntar på något som ska bli både roligt och spännande. Jag har gjort vanliga dyk på rev, jag har gjort driftdyk och vrakdyk. Men det är en sak som jag ska göra om ett litet tag, som jag inte har gjort tidigare. Klockan börjar närma sig sextiden på eftermiddagen, japp, det är nattdyk på gång. Du ska bli klart spännande, de ända vi kommer att se nere i vattnet är de vi lyser på med våra lampor. En lampa var på knappa och ett djup på knappa 10 meter. Och efter väntar nog en pizza i Bora Bora. Detta är vad som kommer hända. Vad har hänt idag då? Jo jag har bland annat redan gjort ett dyk. Var ett klart annorlunda dyk. Okey, jag såg inget jag inte sett tidigare. Men det var något annat som indikerade detta dyk. Ni som vill veta vad det handlade om får nog fråga mig om de personligen, då det är lite väl vidrigt att ta upp på en blogg öppen för allmänheten. Kan berätta så mycket som att det handlade om att jag blev täppt i näsan när jag var där nere, och att masken var halvt fylld när jag kom upp.

Nej, nu är klockan bra nära 18,00. Så håller tummarna för en renare näsa nu. På återseende!

                        ,

2/3

Mars månad. Och imorgon, den tredje mars, har jag varit här i exakt sju månader, och har enbart 4 dagar kvar på mitt kontrakt. Eller egentligen säger kontraktet att min sista arbetsdag är den 8:e mars. Men dom bokade en flyg biljett åt mig, med ett plan som lämnar Papeete 01,15 8:e mars. Vilket gör det lite svårt att hinna jobba något den 8:e, speciellt då jag lämnar båten redan vid 10 tiden på kvällen, den 7:e. Kul föresten att flyga nu, efter att ha hört om plan efter plan som trillar ner från himmelen. Som tur är, så har jag ingen fobi för att flyga. Erik berättade dock att flyga var bland det värsta han visste, och hade mer eller mindre suttit och kallsvettats hela vägen ner hit till Franska Polynesien. Själv ser jag på en film, och somnar sedan gott in. Det är ganska skönt att kunna göra de, då själva flygtiden är på 21 timmar, och tiden från att jag lämnar båten till att jag ska landa på Arlanda, Stockholm, är inte mindre än 33 timmar. Utöver detta så tar det ju lite tid när man väl kommer till Arlanda, innan man fått sitt bagage, och hunnit sätta sig i bilen. Det ska för övrigt bli kul att se vilka det är som kommer och möter mig på Arlanda en måndag 17,50 (det är tiden jag ska landa i Sverige). När man är här ombord, och gör dessa långkryssningar, så blir man lätt förvirrad på vad det är för dag. Men jag såg just att det är måndag idag, vilket betyder att det är exakt en vecka innan jag sätter min fot på svensk mark igen.

  Oj, finns så mycket struntprat jag skulle kunna skriva om just nu, men jag är inte så säker på att det finn något intresse av de, bland er läsare.

För att sammanfatta allt så lämnar jag Franska Polynesien 8:e mars 01,15 (8:e mars 12,15 svensk tid), Flyger Papeete - L-A    L-A - London    London - Stockholm. Och landar i Stockholm 9:e mars 17,50 (9:e mars 17,50 svensk tid).

Ha en bra dag!

Ps. undra vad det blir för filmer på planen...

27/2

2 år. För exakt två år sedan tog jag B-Körkort. Vilket betyder att exakt idag går min prövotid ut. Och under dessa två åren och dryga 2000 milen har jag inte ens blivit stoppad av farbror blå för en liten blåskontroll. Jag har inte kvaddat något direkt på mina bilar, mer än ett dimljus, och att framvagnen fick besöka diket en gång. Så nu är det bara se till fortsätta hålla i mina bilar och körkortet. En annan sak jag kom på idag, eller jag kom egentligen på de igår, men tänkte på det idag igen, var att mer eller mindre allt jag gör just nu ombord på detta skepp, gör jag för sista gången. Jag har bland annat haft min absolut sista snorkel utlämning. Jag har även haft min sista säkerhetsövning, och presentation. Inte nog med att det var den sista säkerhetsövningen. På ett sätt var det den första av sitt slag också. Regnsäsongen är nämligen inte över helt än. Och för första gången i historien, för mig, öste regnet ner och alla vi i besättningen trängdes under den lilla takbiten som sticker ut och skyddar kabindörrarna på däck. Själv klarade jag mig ganska så torr.

Nej, nu har Erik satt på en film. Så får avrunda här. Ha det så bra allihopa! 

26/2

5 utav 4, 125%. Nu är Sport Teamet helt plötsligt fem personer. Steve, även kallad Super, är nu ombord. Dave och Gill har framställt honom som världens största 32åring. Nog för att han är stor 2,02 lång och några extra kilon på magen, men inget farligt. Men han verkar vara en glad prick, och jag slår vad om att Erik kommer få en toppentid de första 3,5 månaderna ombord, innan detta Sport Team börjar falla ihop. Först försvinner då Gill, för att sedan en månad senare byta ut Dave mot någon ny HoS (Head of Sport). Själv nämner alla för mig nu att jag bara har en enda kryssning kvar. Och jag har mina flygdetaljer, och jag är hemma redan den 9 mars, en dag efter att mitt kontrakt går ut, vilket är riktigt skönt. Lämnar båten mer eller mindre direkt vi kommer in i hamn lördag den 7:e mars. Men mitt plan går först 01,15 söndag morgon.

Jag glömde nämna en sak i förra inlägget. Det har under senaste kryssningen kommit ombord en ny massör. Jag kommer inte ihåg hennes namn just nu. Hon är från Thailand och har ett sånt där namn som man inte kan avgöra om det är en av kvinnligt eller manligt kön. Dessvärre kan hon knappt någon engelska och har varit sjösjuk sedan hon kom ombord. Ska jag vara ärlig vet jag inte varför de anställer personer som inte kan prata engelska, det kan varken vara kul för personen själv. Och sedan är det ju bara svårt för alla andra, så väl passagerare som ska försöka kommunicera med henne och även för resten av oss i besättningen. Men det blir säkert bra och hon kommer för hoppnings vis över sin sjösjuka, som för övrigt alla verkar ha de första dagarna under sina kontrakt. För er som följt min blogg en längre tid, kanske kommer ihåg att Dave hängde över relingen den första veckan.

Nej nu är det dags att leta sig upp på däck igen för att lasta båten med mat, inför min sista kryssning. 

25/2

Ja nu har vi kommit in i hamnen i Papeete än en gång. Går allt som det ska så är detta min näst sista ankomst till Papeete, iaf på länge. Imorgon bitti ska min ersättare anlända. Ska bli väldigt intressant att träffa denna person då jag hört så mycket om honom, han är nämligen vän till Dave och Gill. Sport Teamet kommer alltså helt plötsligt bli 3 Kanadicker och en svensk, från att ha varit tvärt om. Det är alltså bara en 10 dagars kryssning kvar för min del, och det är väl delade tankar som flyger genom mitt huvud angående de. Men det går vi inte in på nu, utan tar istället upp sånt som har missats att ta upp under den gångna kryssningen. Bland annat har jag gjort den absolut sista träningspasset för dyk certifikatet. Med massa underliga och roliga övningar ute i de öppna vattnet. Bland annat att andas från en luftström. Du låter luften flöda, och du ska sticka in munnen i denna luftström och andas från den i 20 sekunder. Och saker som att ta av sig all sin utrustning under vattnet, så väl tank som mask. Och nu ska Dave försöka se till att jag får lite dyk under kommande kryssning, då vi kommer vara en extra i sport teamet. Så kommer man förhoppningsvis hem med lite skrivna sidor i loggboken, som jag för övrigt inte har påbörjat att skriva i än, även då jag nu har gjort 4 dyk.

Nej, en snabb dusch, och sedan koppla upp sig mot det trögaste internet i världen.

Hörs snart igen, och nu är det verkligen nära tills vi ses också!

22/2

Klockan är 07,45 på morgonen, med frukost i magen, Dave i Tropical Baren, Gill sovandes? Erik i sängen under, och själv sitter man i sängen med datorn i knät. Om en halvtimme ska vi gå in mot Bora Bora. Med alla dessa sjödagar och dåliga vädret, kommer säkert de flesta lämna båten under förmiddagen, och jag såg att på eftermiddagen ska näst intill alla på exkursion. Så det kan bli en riktigt lugn dag, som de flesta andra dagarna denna kryssning. Det kan i och för sig vara ganska skönt, då de blev lite sent igår. Var en av de mest lyckade karaoke kvällarna under min tid ombord. Och själv var man uppe två gånger, först låten jag alltid sjunger, och sedan var jag uppe och hjälpte Erik. Med "Britney Spears - Hit me baby one more time"... Även om det kanske inte var 100 procentiga sångröster, så fick vi absolut mest applåder under hela kvällen. På scen stod man också för första gången på länge, med vita skor. Mina vita skor har bara blivit smutsigare och smutsigare för var dag som gått, sedan jag kom ombord på skeppet den 3:e augusti förra året. Men nu kom jag till kritan och lånade Gill's skoputts/polischi. Så nu är mina skor vita igen, förvånande hur bra det kan bli! Och Hela är dom också, Tommie som hade likadana skor, hans skosnören gick sönder när det var dryga månaden kvar, men mina är inte ens nära på att gå sönder. Apropå trasigt och helt, så finns det väl inte mycket som är helt ombord på denna båt just nu. Vi har en trasig ribbåt, en trasig tender, en trasig bänk i Tropical Bar, internet är trasigt, tre trasiga segel, generatorn är fortfarande trasig, vilket leder till att vi inte kan köra AC och ismaskiner på fullvarv och inte heller bogpropellern (över huvudtaget), vi hade en läcka på färskvattentanken, så nu vet dom inte om färskvattnet kommer räcka då filterrengöringen för att dricka havsvattnet inte går köra på fullvarv, kompassen ute på bryggan är trasig, som tur är så har vi en inne på bryggan också, och sist men inte minst så är autopiloten trasig. Så man kan fråga sig vad är egentligen helt på denna båt...

Men nu ska det gå upp och jobbas igen, så ni får ha det så bra allihopa så hörs vi lite senare igen.

20/2

Idag är ingen vanlig dag, för idag är Markus födelsedag! Jupp, fylla 20, den 20 februari 2009, och här befinner man sig i paradiet, liggandes i sin bunkersäng. Förra året vill jag minnas att jag köpte mig en ny bil, och lika så året innan, som födelsedagspresent. Idag gav jag mig själv en godisbit som låg på en hylla i min och Eriks kabin.

  Ja vad mera har hänt en viktig dag som denna. Jo den där nageln jag klämde för några månader sedan, idag klippte jag bort den sista blåa biten från den. inga blåa naglar längre, så väl på händer som på fötter. Innan jag klippte naglarna idag så var vi en halv dag på stranden i Fakarava. Vi började redan vid 07,30 på morgonen, vilket betydde att det knappt blev någon frukost, och då de slutade 13,30, så missade vi nästan lunchen också. Men då Dave vet att vi unga behöver äta så såg han till att jag och Erik fick i oss båda måltiderna. Nu sedan fyratiden har vi varit lediga, så jag har sett en film med Will Smith och Gene Hackman. Erik sa att han också skulle se den, men som vanligt när jag sätter på filmer så somnade han snabbt in. Klockan är nu snart dags för dagens tredje måltid, middag. Har inte varit uppe än och tittat, men vi upptäcker de väl förr eller senare. Aja, nu är det dryga 4 timmar kvar på min födelsedag, och är man i Sverige är den redan över. Nu ska det göras annat än att sitta framför datorn.

Ps. Dagens mest intressanta händelse var att köra stroke mannen iland. Det är en gubbe i 80års åldern som har haft tre strokar den senaste veckan. Och vi vill inte ha kvar honom ombord, när vi har två hela dagar till sjöss kvar på denna kryssning.

Det var allt från mig.

Ha det så bra allihopa!

19/2

Jag var ute en andra gång igår med dykbåten. Men denna gången fick jag inte dyka själv, utan satt bara dykvakt, då Gill inte tycker om när det går så mycket vågor. På förmiddagen hade hon inget val, men på eftermiddagen när jag fanns tillgänglig tog hon istället snorklingsturerna och jag fick köra dykbåt. Och det var nog tur de, då vågorna tilltagit och var närmre tre meter höga nu. Inte nog med de, utan det var driftdyk, vilket betyder att man måste följa ett flöte i knappa timmen. Det gick faktiskt bra, och jag tappade aldrig bort flötet även då jag åt ett äpple, ett bröd och drack en halvliter vatten under tiden. Och inte nog med de. Självklart skulle de dyka så nära strandkanten att det med jämna mellanrum bröt vågor över båten. Var riktigt glad att jag körde en ribbåt, en av världens mest sjödugliga båtsorter.

  Nu är det i alla fall torsdag morgon. Vid två tiden ska vi anlända till Fakarava, och fram till dess finns det inte allt för mycket att göra. Nu är klockan nio och om tretio minuter ska vi gå och ha lite små aktiviteter med passagerarna. Men så som det rullar har jag nästan lite svårt att tro att vi får så många deltagare.

Usch fortfarande ingen AC, börjar bli outhärdligt faktiskt, och man skäms nästan lite när man sitter vid middagen och ser hur passagerarna runt bordet rinner bort av svett. Men men, igår kom det ombord tre tekniker som ska försöka få igång den trasiga generatorn, så AC'n kan sättas igång igen.

18/2

Än en gång har man varit nere i de djupa blå havet. Vi befinner oss i Rangiroa, en motu som vi endast besöker under långkryssningarna, då den ligger så pass långt borta från de andra öarna. Dave tog mig iaf med på ett dyk denna morgon. Och det var ett riktigt trevligt dyk. Och mycket nytt fick mina ögon skåda. Jag skådade min första sköldpadda och även några rockor, en barakuda (hur de nu stavas) och mängder av andra fiskar. Uppe på ytan gick det 2-2½ meters vågor, och nere under ytan var det en fin ström som vi tog hjälp av under driftdyket. Det var faktiskt väldigt trevligt dyk!

  Väl tillbaka ombord så började jag och Dave rensa undan dykutrustningen, då de andra två skulle ta första snorkelturen ut klockan ett. Så 15 minuter efter att Erik har börjat äta, anländer jag äntligen till matsalen och får i mig lite mat. När jag har hälften av maten kvar, kommer Gill förbi, " Du vet att vi behöver vara tre som åker ut på första snorkelturen", varpå jag fick slänga i mig resten av maten. I trappan på vägen upp till sportdäck, för att göra i ordning de sista innan vi kunde sticka, frågar Dave "vad gör du uppe, var du inte mer hungrig än så? Du vet väl att jag tar första turen".  Nu är jag nere i kabinen, har ju redan fått i mig maten, och är faktiskt inte mera hungrig. Utan jag ska istället sätta på en film och titta på tills de andra kommer tillbaka från snorklingsturen.

Ha det så bra allihopa!

16/2

Tar man dagens datum får man summan 16 / 2 = 8. Tar man sedan 16 och lägger till förra summan plus ett 16 + 8 + 1 = 25, vilket också är summan av antalet snorklare vi hade på första snorklingsturen idag. I vanliga fall brukar vi ta max 12 passagerare nu sedan olyckan hände. Men då Gill och Dave inte hade några dyk, åkte vi alla fyra ut i två båtar och övervakade alla passagerare. Och alla återvände dom till ribbåtarna, fullt levande, när det var dags att åka tillbaka. För min del blev det totalt tre snorkelturer under dagens lopp. Och sista hoppade jag själv i och snorklade lite medan Dave satt snorkelvakt. Något som är lite humor är att när vi tagit upp snorkelbåten och jag hade tvättat ur den. Då satte jag slangen fastklämd mellan skeppets reling och båten. När jag vänder mig om, vad händer då, om inte att slangen lossnar och fullständigt sprutar ner en passagerare, som sitter där i sina vanliga kläder. Kunde faktiskt inte låta bli att skratta lite. Dessutom sa han att det var lugnt när jag bad om ursäkt. Nu har jag precis duschat, eller jag spolade av mig allt saltvatten, med slangen uppe på däck. Så nu sitter jag i min säng och torkar, och väntar på att det klockan fem ska vara säkerhetsövning och sedan presentation. Då det är en långkryssning kör vi nämligen alla destinationer i en annan ordning.

Så nu tar jag och avrundar detta inlägg. Ha det så bra allihopa!